Sanna & Mats i Auckland: Dagen efter Ironman 70.3

Hej hopp! Vi lever och mår bra! Det var en underbar dag ute på tävlingen igår. Klarblå himmel, solsken och knappt en vindpust krusade havsytan på hela dagen. Inte helt vanligt i Auckland där brisen oftast blåser upp fram på förmiddagen.

Jag kommenterade detta förra året, men frågan kom upp igen - vad betyder "70.3"? Varför heter det inte bara Half Ironman? Kryptiskt ska det vara... "traditionell" Ironman, IM (registrerat varumärke) är 140,6 amerikanska "miles" (började 1978 på Hawaii). Av någon anledning har de valt att registrera varumärket Ironman 70,3 (sedan 2006) för lopp över halva distansen, i.e. 70,3 "miles" (=113.0 km) fördelat på 1.2-mile (1,9 km) simning + 56-mile (90 km) cykling + 13.1-mile (21,1 km) spring. Nu finns både Ironman och Ironman 70.3 tävlingar i massor av länder, varje år hålls också ett VM för respektive distans.

Gårdagen började med väckning kl 0400, sedvanlig grötfrukost och bil till tävlingsområdet, mitt i stan. Cykel och hjälm checkade vi in redan dagen före, på morgonen ställde vi i ordning våra små kit bredvid cykeln, cykel- och joggingskor, solglasögon, keps, power bars, energidryck och annat man kan behöva under 6 timmars tävlande.

Min simstart var kl 06.35, och Mats kl 06.44, det var fortfarande halvskumt gryningsljus och hamnen var kav lugn. En lätt surrealistisk känsla att ploppa ner i vattnet jämte stora fartyg och höga kajer. Vi simmade genom fält där lukten av diesel i vattnet var påtaglig (inga kallsupar där!), men för övrigt var simningen enkel. Upp ur vattnet, snabbt ombyte och ut på en lååååång cykeltur - den har jag varit jättenervös för... Tack vädrets makter - ingen vind! Tack tävling för avstängda vägar - inga bilar, och valda vägar med fin asfalt! = inga problem, en totalt sett njutbar cykling.

Cykelbanan gick bl.a. fram och tillbaka över Harbour Bridge vilket alltid är imponerande eftersom den bara är till för biltrafik annars. Men efter drygt 3 timmar hade jag fått nog, kroppen var stel och längtade efter att få kliva av järnhästen, sträcka ut och börja springa. Då var klockan framåt 11 på förmiddagen, solen gassade riktigt varmt. Pust, fast det var faktiskt lugnt, jag var noga att dricka vid varje vätskekontroll, äta energigel, hälla vatten över mig och vips (nåja) hade jag sprungit den där halvmaran! Lyckades tom öka tempot de sista kilometrarna när jag märkte att jag borde kunna springa under 2 timmar, men för sent, missade den gränsen med 45 sek - typiskt, men jag är klart nöjd med min totaltid ändå. (Alla tider på bild nedan) Mats också, han slog ju sin tid från förra året med nästan 30 minuter. OK, en anledning till snabbare löptider är att de lyckades väl mäta rätt på löparbanan, förra året var den över en km för lång!!

Efter målgången fick vi coola medaljer, ett IM badlakan, obegränsat med vätska och snacks, och vi unnade oss även 10 min benmassage för att förebygga värsta stelheten. Hyggligt fräscha igen! Ett par kalla öl och ett par glas rött vin till middagen - inga problem med nattsömnen!! Lite stelt i morse, men idag har jag fått riktig massage (aj!), så kroppen känns mjuk och skön igen. Värst är nog solbrännan i nacken...

Schyssta tattoos!