Motatapu marathon

(Tja, hade ju inte tänkt att jag skulle skriva om loppet mer än en månad efteråt, jag har hunnit börja och sluta många gånger på detta inlägg...)

Motatapu marathon gick i alla fall av stapeln 7 mars, 42,2 vackra kilometer från Wanaka till Arrowtown, mestadels över privat mark som annars inte är tillgänglig för allmänheten, över enorma ”high country sheep stations” där många tusen merinofår betar i godan ro större delen av året. Utom denna helg när fåren får sällskap av några tusen triatleter, mountainbikeåkare och löpare som ges access.

Som nämnt i förra inlägget strilade regnet ner från fredag kväll.

Vid vår start kl 10.30 ute på ett regndränkt fält ropar speakern ut ”we’ve had 11 years of fine weather, so this rain is a new experience”. Oh yeah. Men vi är ju svenskar, vi bangar inte för dåligt väder, vi klär på oss bra kläder! Dubbla lager Icebreaker merino och regnjacka, perfekt! Vi 7-800 maratonlöpare startade ett par timmar EFTER ett par tusen mountainbike cyklister och triatleter—så hur ser marken ut då? Just det, uppkörd, lös geggamoja, ett steg fram, ett halvt tillbaka! Återigen, bra utrustning hjälper, mina nya trailskor (New Balance) var som traktordäck. Nåja, lätt överdrift, men jag halkade faktiskt inte omkring som Bambi på is, som jag observerade en del andra…

Större delen av banan följde fyrhjulingsspår i terrängen, men trots att banprofilen (tidigare inlägget) ser lite scary ut, var det mesta var inte speciellt brant även om vi tog oss upp från starten på 400 möh till 875m och ner igen. Bilden ovan är tagen efter första vätskekontrollen vid 10km, och som synes är de utlovade vackra vyerna begränsade med molnen hängandes nere på ögonlocksnivå. Det var väl nästan enda gången jag orkade plocka upp kameran som låg regnskyddad i ryggan...

Ungefär där, efter 10km, började jag jogga ikapp några VÄLDIGT långsamma cyklister - de hade ju startat nästan två timmar före oss! Och jag hinner ikapp på fot efter en dryg timme?!? Jag blev i alla fall då nöjd att jag inte släpat med mig cykeln på lerigt äventyr! Cyklisterna var otroligt leriga! :-) Men allvarligt, många av dem på cykel hade nog aldrig cyklat i naturen tidigare! Teknik = noll.

Här var jag rätt trött, men glad att det borde börja gå nerför,
vilket som synes dock dröjde ett tag till! Den där platån verkade oändlig.

Inte nog med att leriga underlaget var tungt, ett oräkneligt antal gånger (30?) korsade större eller mindre floder vår bana, iskalla vattendrag med ofta kraftigt strömmande vatten (det där regnets fel). I en del gick vattnet upp till låren, då ville man gärna hålla i någon när man vadade, för att inte tappa balansen. Fötterna blev kalla som glass, jag fick stampa bra efteråt för att väcka dem till liv igen. Jag var återigen glad att inte ha tagit med mig cykeln på äventyret! Om man tappade greppet om den vid vattenkorsningarna lär den nog ha farit iväg med strömmen en bit. 

Mot slutet, fram på eftermiddagen, tittade faktiskt solen fram när vi sprang ner genom en vacker ravin längs Arrow River (sorry, inga bilder..). Banan inkluderade ett avslutande vad över Arrow River in till Arrowtown, men därnere strömmade floden så kraftigt att det dömdes vara för riskfyllt för trötta cyklister och löpare, vilket fick arrangörerna att korta den officiella banan med 2km. (Vilket trams!) Där kom jag springandes i nerförsbacke, superglad att bara ha ett par km kvar och fortfarande känna mig helt OK, möttes då plötsligt av en skärm och en funktionär som skrek "This is the finish line!" mitt i ingenstans... Efter detta återstod ju fortfarande 2km ner till Arrowtown, men vi leddes istället upp över en smal bro och uppför en smal liten stig över berget. Blandat med cyklister och löpare blev det tvärstopp och i princip kö sista km. Rätt besviken på det faktiskt!

Tidtagningen blev naturligtvis fel pga den tillfälliga mållösningen, men ca 5.17 timmar tog det för mig att trampa 40km. Mats klarade det lite fortare, ca 4.55. Sammanfattningsvis—fantastiskt evenemang! Sydöns natur är verkligen underbar även om vädret är opålitligt. Eftersom vi saknade alla vyerna och inte fick göra det där sista vadet måste vi nog överväga att ge evenemanget en ny chans nästa år. 
Första lördagen i mars, 2016 för den som vill hänga på! :-)