Tre år, Väggmosaik och Karangahake Gorge

Den 12 oktober firade jag att det var tre år sen jag landade i NZ! Huga, tiden går fort! Och nu är det måndag igen... mycket på gång förra veckan. Mats var i Sydney ett par dagar, då roade jag mig bl.a. med att hjälpa till med slutförandet av ett jättelikt mosaikprojekt som Debbie, instruktören på den kurs jag gick, har drivit sen i april i år. Ett community centre (ungefär som ett Folkets Hus) här i närheten har beställt ett antal stora mosaiktavlor som ska pryda byggnadens ytterväggar. Tanken var nog att Debbie skulle främst designa och organisera arbetet, och att volontärer från "bygden" skulle göra mosaiktavlorna. Projektet skulle ta ett par, tre månader. Nu skriver vi oktober, sex månader senare... Vilket hästarbete! De flesta volontärer tyckte nog det var kul att komma och mosaika några veckor, inte flera månader!! Att Debbie sen är väldigt kreativ och noggrann, men inte den mest välorganiserade människa jag träffat spelar möjligtvis in också... Hursomhelst, jag har halkat in nu på sluttampen och mosaikat med henne samt några andra tappra volontärer ett par gånger i veckan senaste månaden. Faktiskt helkul. Och nu är allt i princip klart för uppsättning på fasaderna! Tror det kommer att ske nästa vecka, blir spännande!

I helgen tyckte vi det var dags för en utflykt. Området kring Karangahake Gorge ligger en dryg timme österut, vi åkte igenom där första gången med Cissi för ganska precis tre år sen. Sen dess har vi passerat några gånger till, och varje gång sagt att vi måste komma tillbaka och utforska! Ett spännande område, floden ringlar fram i en stor bergsklyfta omgiven av regnskog och dramatiska stup. Det har bedrivits gruvbrytning där i många år, så bergen är genomborrade av många större eller mindre tunnlar i jakt på guld, samt efter en nedlagd järnväg. En del av tunnlarna är öppna för allmänheten, vilket tillsammans med många mil stigar och ett antal hängbroar över floden blir ett intressant vandringsområde.

Men varför vandra när man kan springa?! Vi anmälde oss istället till Waihi Xterra, ett lopp som just går i den här dramatiska naturen, genom trånga tunnlar och över hängbroar. Man kunde välja mellan olika sträckor, från 7km upp till 60km(!) - ett ultramaraton över nästan 3000 höjdmeter! Nätack, så extrema är vi inte, vi nöjde oss med drygt 13km över knappt 600 höjdmeter... lite halvfegt, va?

"Halleluja, It's raining men" dånade ur högtalarna vid starten i lördags morse, men nä, inte ramlade män från himlen, det var helt klart vatten! Ganska mycket vatten faktiskt. Men trots att det nu regnade av och till större delen av loppet var vi inte besvikna, det var superhäftigt! Pannlampor rekommenderades för de trånga tunnlarna, det var bra, då slapp vi snubbla på den ojämna marken eller dänga huvudet i det låga taket. Ute i regnskogen blev stigarna snabbt till lervälling med massor av hala rötter och stenar att trippa över - nä, det var verkligen inget snabblopp, men kul var det faktiskt hela tiden! För mig tog det nästan två timmar, för Mats lite kortare. Bra balansträning med så mycket ojämn mark att navigera, jag är också tacksam att vi båda klarade oss utan stukade fötter, sträckta muskler eller senor, inte ens blåmärken! Till speakerns förtjusning kostade jag på mig några glädjeskutt i hällregnet på upploppet! Och som brukligt i detta land får man varsin starköl och en banan efter målgång!

Banprofilen:

Promenad över hängbro, fortfarande ren och snygg! 

Alla var tvungna att gå, skulle vi springa svingar den så alla trillar av...

Ute i ösregnet efter loppet var det inte tal om att hänga omkring och mysa i tävlingsområdet, tyvärr. Vi tvättade raskt av oss värsta leran i floden, och sen kvickt skala av dyblöta kläder och bli torr igen. På väg därifrån hittade vi en liten halvprimitiv bistro, faktiskt vid skogsvägen, undrar hur många som hittar dit annars? Vi avnjöt i alla fall en jättegod lunch vid kaminen. Men innan vi hunnit få kaffe förvärrades snabbt vädret och den riktiga stormen kom, då gick elektriciteten... det blev inget kaffe på maten! Som tur var hade vi kontanter - kassamaskinen fungerade ju inte heller! Ursprungsplanen var att stanna ytterligare en natt och hinna vandra några andra spännande stigar, men med en tropisk storm över oss som blåste ner träd etc. kändes det bättre att styra kosan hemåt istället.