Skidor på sydön – äntligen vinter!

I torsdags eftermiddag landade vi i Queenstown, hämtade hyrbilen och körde direkt norrut till Wanaka, närmaste stad till skidområdet (och berget) Treble Cone, vilket förståsigpåarna säger är landets bästa skidområde. Solen strålade från klarblå himmel och lyste på vita bergstoppar. Svårslaget vackert! (Det såg faktiskt ut ungefär som den där vybilden i mitt förra blogginlägg!) Wanaka är en mysig liten stad vid en vacker sjö med höga berg runtomkring, vi firade faktiskt nyår där för åtta år sedan. Trevliga krogar och butiker, nära till allting och betydligt mindre turisthype än i Queenstown. 

Generellt på NZ finns aldrig boende vid själva skidområdet, ”ski in – ski out” är inte ett känt begrepp. Från Wanaka är det 29km till Treble Cone, varav 7km på slingrig serpentingrusväg. Snötillförseln har inte varit den bästa i år, tydligen kom mycket snö i juni, i början av säsongen, sen dess inte mycket mer, hela vägen upp till snön var det barmark och brunt (stor skillnad från Auckland som ALLTID är grönt). Det var torrt och fint, vår fyrhjulsdrivna bil med snökedjor i bagaget kändes helt onödig, men man vet ju inte om snön skulle börja vräka ner...

På fredagen åkte vi alltså skidor i Treble Cone, 100% sol och ingen vind, kunde inte bli bättre! Inga liftköer att tala om och snön i de breda pisterna var helt OK fram till eftermiddagen när det blev smörigt i de nedre delarna. Fallhöjd 700m, högsta åkhöjd 1960möh, två stora stolliftar som servade hela området, klart att det inte går att jämföra med skidområden i Alperna, speciellt inte när det är ont om snö, men en dag för oss räckte det gott. Kändes att det var några år sen sist, vi utforskade skidområdet, njöt av utsikterna, fika och lunch i solen, innan det var dags att åka ner till Wanakas shopping och kvällsnöjen.

Lördag morgon lyste solen återigen från klarblå himmel, då var det bara att åka några mil och byta miljö till Snowfarm, äntligen får längdskidorna luftas! Loppets namn, Merino Muster (MM), hyllar sydöns tradition att i början av vintern hämta ner (Merino)fåren från bergen till dalarna. Tydligen ett tufft, manligt jobb som varje rejäl bonnpöjk från sydön bör uppleva.

MM är NZs största (och enda?) längdskidlopp och jag tror att de lyckades skrapa ihop ca 160 startande i tre klasser; 7, 21 och 42km. Ingenting jämfört med Vasaloppsveckan... Däremot vimlade området av diverse landslagsdräkter, Ryssland, Slovakien, Canada, Polen, Japan... Hittade tom en kille i Sverige-jacka, men han visade sig vara italienare. Väl ute på startområdet insåg vi att detta är ett skejtlopp. Mats, jag och en gubbe till var nog de enda som hasade fram i klassisk stil. Men vad gjorde väl det, spåret var ju jättefint och vädret fantastiskt. Startskottet gick och Mats och jag tog det i godan ro, stannade vid alla kontroller och tjötade med funktionärerna. Formen var inte den bästa när det är 3,5 år sen vi sist åkte längdskidor. Och som vanligt på NZ var terrängen knappast platt, backe upp och backe ner, svetten lackade. Vinnarna gick i mål innan vi ens kört halvvägs, förresten åkte ALLA andra tävlande i mål långt före oss!

När jag efter fyra timmar slutligen stakade in på målrakan hejade speakern, ALLA tävlande och funktionärer fram mig, och gratulerade till min toppenprestation! Hehe... Medalj runt halsen och sen prisutdelning. Endast 23 herrar och 12 damer körde hela 42km sträckan, inklusive oss! Bland herrarna var det tufft, mellan topp tre skiljde endast 13 sekunder! De var Maciej Kreczmer, polsk landslagsåkare, Smolyanin Andzey, rysk d:o och Brian McKeever, Canada, flerfaldig OS-guld paralympier. Damvinnaren var lite mer överlägsen, Justyna Kowalczyk, flerfaldig VM, OS och Tour de Ski vinnare, tvåan Anastasiya Kuzmina, (rysk)slovakisk skidskytt, också OS guldmedaljör, trean Shoko Ota, japansk paralympier, och så vidare. Jag vill bara säga att det kändes helt OK att komma 12:a i detta sällskap! Som tröstpris för vår tappra insats fick Mats och jag en hel platta Red Bull! Mats lyckades förresten komma trea i sin åldersgrupp, bara en sån sak! Dagen blev verkligen en upplevelse utöver det vanliga. ARTIKEL

Träningsvärken gjorde sig kraftigt påmind på söndagsmorgonen, ljumskarna var inte att leka med! Eftersom vädret inte heller var det bästa bestämde vi att ta en vilodag, och turistade oss fram i sakta mak till Queenstown där vi bokat in oss på en resort med spa, bastu och vackra utsikter över Shotover River. Varma bad och massage gjorde susen för träningsvärken så på måndagen var vi redo för skidbacken igen. Denna gång Coronet Peak, vädret såg inte helt lovande ut, och vi trodde det skulle vara ett rätt mesigt ställe, men tji fick vi. Solen bestämde sig för att lysa, och backarna var faktiskt riktigt trevliga – dock har jag aldrig sett så många snökanoner på en och samma gång. Varenda pist, uppifrån och ner, kunde sprutas med kanonsnö. Jag har inte hittat någon officiell siffra på hur många det var, men en gång stod jag still i backen och räknade alla inom synhåll - 30st – från en liten plätt!! Ska jag våga extrapolera den observationen till hela området så räknar jag nog 200-300 kanoner... Hur många finns t.ex. i Sälen?

Igår, tisdag, var det tyvärr dags för hemfärd, då passade vi på att besöka Arrowtown, en charmigt litet samhälle som grundades under guldruschen på 1800-talet. Många gamla byggnader hade bevarats och vi besökte även museet som välgjort och intressant redogjorde för traktens historia.
LÄNK TILL BILDER