Sanna & Mats i Auckland: The Overlander

”One of the world's classic scenic railjourneys”. Från stora Auckland i norr till ”Coolest little capital in the world”, huvudstaden Wellington i söder, en resa på ca 650km. Med tåg är denna sträcka rent av meditativ, under 12 timmar skiftade landskap och väder konstant utanför tågfönstret; jordbruksmark, vackra hus, skraltiga ruckel i bortglömda byar, gröna böljande vidder med får, kor och hästar, tät regnskog, vulkaner, viadukter över floder och djupa raviner, genom tunnlar, allt i ett ständigt växlande mellan sol och regn. Det var faktiskt svårt att slita blicken från utsikterna, mina tidningar var ganska olästa vid ankomst till Wellington. Under resan kommenterade dessutom tågvärdarna alla platser vi passerade och berättade om deras historia.

Kl 07.25 i fredags morse hade vi lämnat resväskan i tågets bagagevagn och bänkat oss för avgång från Aucklands pampiga centralstation som kallas Britomart, ursprungligen ett ståtligt kungligt posthus, numer ombyggt till ”transportcentrum”. Britomart verkar väldigt stort och effektivt, men sanningen är ju att i NZ är kollektivtrafik, speciellt med tåg, en marginalföreteelse. Auckland har bara två lokaltåglinjer som går ett par gånger i timmen under högtrafik. Inget flygplatståg. Och att ta tåg som transportmedel mellan olika städer är i princip obefintligt, de linjer som finns är mest rena turisttåg och har namn som Tranz Alpine och Coastal Pacific. Bussar går dock mellan många städer. Underhåll av räls och vagnpark var lika med noll under många år, och det är bara de senaste åren som de styrande i Auckland förstått att alla kan inte åka i varsin bil – överallt! Modernisering pågår, elektrifiering, nya spår, vagnparken uppgraderas – långsamt! På spåren stånkar fortfarande diesellok, de drar några få vagnar och för världens oväsen. Vårt tåg hade bara tre (gamla) vagnar, varav en till hälften café, sätena var i alla fall sköna och gott om benutrymme. Vi trodde det inte skulle vara så många som åker så här års, men det verkade som att alla platser var upptagna, de flesta turister eller pensionerade tågentusiaster.

Längst fram, bakom loket, fanns en liten utomhusplattform där vi kunde stå och få frisk luft och vind i håret medan landskapet rusade förbi. Längst bak fanns en ”viewing lounge”, stora fönster runt hela bakändan, väggfasta soffor i ett U och ett fast soffbord i mitten. Himla trevligt att sitta där och fika, men passagerna uppmanades att inte tillbringa mer än 20 minuter åt gången så att alla kunde få plats. Inte för att alla brydde sig om det. När vi satt i sofforna kom en jättekvinna neddråsande, häftigt flåsande, och utbrast ”That was a hike!” Hon hade tydligen kämpat sig dit "ända" från sin plats i någon främre vagn, men valde nu att breda ut sig i sofforna resten av resan med sin bibeltjocka Jean M Auel-bok och picknick... Bredvid oss över mittgången satt en högljudd amerikanska med illrött, galet spretande hår som hon hela tiden fixade med. Uppenbarligen var hon totalt uttråkad för hon frågade konstant var vi var och hur långt det var kvar till Wellington. Om hon hade tagit av sig hörlurarna och slutat mima till sin musik kanske hon hade hört konduktörerna ropa ut stoppen eller kunnat läsa stationsskyltarna...?!

Tåget gjorde 15 stopp i större eller mindre byhålor, samt en gång mitt i obygden för att möta nordgående Overlander och låta personalen byta tåg med varandra. Något som förbryllade mig var att ofta verkade byarnas perronger ligga på en öde rangerbangård eller industriområde. Stationerna låg alltså inte inne i centrum! I Europa är man ju van att tågstationen är i stans mittpunkt, bästa sättet att komma in till city, eller hur? Nänä, tom Aucklands ursprungligatågstation, numer ombyggt till studentlägenheter, ligger någon km utanför själva citykärnan. I Wellington låg också stationen någon km från city, dock nära stadens regeringsbyggnader. Kanske en anledning att Wellington idag har en mycket modernare kollektivtrafik än Auckland, parlamentsledamöter vill bo i vackra förorter och tågpendla - då budgeteras det naturligtvis!

I Hamilton, efter ett par timmars resa, byttes det stånkande dieselloket ut till ett snabbare och tystare ellok. Vid lunchtid stannade vi i National Park, 807möh, porten till Tongariros nationalpark och mäktiga vulkaner, i 30-40 minuter. Febril aktivitet rådde i stationscaféet när alla skulle handla! Den låg inte heller mitt i byn, men var tydligen en hyfsat populär restaurang i alla fall... På fredagkvällen när vi slutligen klev av i Wellington var vi rätt mätta på tågsittande, hemresan gick sen med hyrbil, men det skriver jag om en annan dag!

Klart för avgång - på perrongen i Britomart