måndag, april 25, 2011

White Island och East Cape

Det bubblar, fräser och ånga sprutar ur den svavelgula marken runt omkring oss. När vinden sveper in oss ett gasmoln är lukten av svavel så stark att ögonen tåras och det blir svårt att andas, så vi tar några andetag i gasmasken som hänger runt halsen.. Guidens order är att bara stå stilla och vänta tills molnet skingras, absolut inte panikspringa iväg åt något håll i dimman, då kan man kliva ner i ett bubblande gyttjehål. Vi är på Whaakari, eller White Island som Cook döpte den till, NZs enda aktiva marina vulkan, 50 km från Nordöns östkust. Vi vandrar bara omkring på en liten topp av vulkanen, 70% ligger under vattenytan, och dykningen runt ön ska vara riktigt spektakulär på grund av varmt vatten som släpps ut. Vattnet som rinner uppe på ön är dock riktigt surt och metalliskt, smakade lite som blod. Vattnet var rätt effektivt att rengöra mynt också!

Man förstår att de stackare som skickades ut hit för att bryta svavel runt 18-1900 talets sekelskifte tyckte att de kommit till helvetet på jorden. 1914 försvann t.ex. samtliga 10 anställda i en lerlavin som gick igenom lägret när kratern rämnade. Enda överlevande var lägerkatten(!) Peter som hittades på ön ett antal dagar senare, och fick leva resten av sitt liv hos en familj på fastlandet. Korroderade rester av den senaste fabriken står fortfarande kvar som testamente från gruvbrytningen. Sedan 1936 är ön privatägd men allmänheten kan besöka på guidade turer via båt eller helikopter. (Tänk att KÖPA en aktiv vulkan! Ganska coolt, just det som George Buttle tyckte då han köpte ön.)

Ett annat av påskens utflyktsmål var att ta oss ut till NZs östligaste udde, East Cape. Vägen dit från Whakatane slingrar sig dramatiskt längs kusten, illgröna skogar, klippor och stora sandstränder avlöser varandra. Otroligt vackert. Väl ute på East Cape tronar en fyr på en hög klippa. Typiskt nog höll sig regnet undan hela dagen tills vi väl vandrat upp till fyren, då öppnades himlen, så besöket blev kort...

Att ta sig ut till alla fyra hörn av NZ känns som ett mål i sig, vi har redan besökt nord- och sydspetsarna på semestern för sex år sedan. Kvarstår nu alltså västudden, men en koll på kartan visar att den ligger längst ner på Sydön i Fiordlands otillgängliga vildmark. Många mil från civilisation och vandringsleder, inget landmärke utmärker heller västudden, dit tar man sig möjligen, med svårighet, i egen båt…
LÄNK TILL FLER BILDER

Inga kommentarer: