I själva verket ligger vi på en lerig blöt berghäll i en kolmörk grotta och tittar upp på miljontals ”cannibalistic shagging maggots with shiny shit”! Omkring oss rinner en flod där stora feta ålar bor. Iklädda tjocka våtdräkter, vita gummistövlar och klatschiga orange hjälmar har vi kommit till slutet på vår exkursion genom ”Lost World”, en av Waitomos hundratals grottor. Vår grottguide Alan har just beskrivit lysmaskarnas korta liv och leverne, därav hans lätt nedlåtande beskrivning ovan. Marknadsförarna i Waitomo har dock gjort ett fantastiskt jobb med att lansera det mer attraktiva konceptet ”Glowworms” till världen. Hundratusentals turister flockas årligen hit främst för att beskåda dessa larver (inte maskar!), och upplevelsen är faktiskt förtrollande.
Vi har varit på helgutflykt till Waitomo, med Jo & Brian. Vår grottlördag började med ovan nämnda klädombyte samt klätterselar. För att komma ner i grottsystemet ”Lost World” måste vi först fira oss själva 100m ner i underjorden – det är högt! Från en liten plattform uppe i regnskogsvegetationen löper några svarta linor rakt ner, så långa att vi knappt ser var vi ska landa till slut. Men ner kommer man ju alltid! Väl nere i den trolska grottan, medan vi fortfarande ser dagsljuset avnjuter vi picknicklunch som energi för strapatserna som väntar. Och våra guider, Alan och Chris, passar på att berätta maoriska myten om Taniwha, varelsen som bevakar grottor och mörka vatten, avbildas gärna som en gigantisk ål. Ur grottans mörka mynning kommer ett lätt vitt dis – Taniwhas andedräkt…
Sen gavs ingen mer tid att oroa sig för Taniwha, i vår ”Lost World” grotta existerar inga iordninggjorda stigar, säkerhetsräcken eller belysta grottformationer, vi bara tänder pannlampan och marscherar in i kolmörkret. Resten av dagen förflyttar vi oss med alla medel sakta uppför den underjordiska floden; simmande, vadande, krypande, ålande eller klängande längs bergväggar. Dessa kalkstenslabyrinter har mejslats ut av rinnande vatten under ett par miljoner år. Lysmaskar finns överallt, fantastiska stalaktiter och stalagmiter likaså, samt fossiliserade koraller, jätteostron, pärlor, valben, etc. Vi stör naturligtvis ålarna där vi tar oss fram, ibland simmar de förbi så nära att vi kan klappa dem, slemmigt, men man vänjer sig...
Men vem har tid att beundra omgivningen? I vissa lägen kändes det mer som det gällde överlevnad. Vi har klängt oss upp till ett trångt hålrum, gruppen sitter tätt ihop och begrundar ett minilitet hål kallat ”Jaws of Death”, ordern är att krypa ihop som en boll, rutscha ner genom hålet och landa i vattnet nedanför. Och vi ska göra det i mörker, med släckt pannlampa, det blir mindre otäckt då…?! Hasa, hasa fram på rumpan, och vips försvann fast mark. AJ - armbågen stack visst ut. AJ – tur att hjälmen höll. Kaplask – iskallt flodvatten i alla bihålor, och jisses vad snabbt man sjunker när man krampaktigt kramar sina ben, allt är svart - var är ytan? Spott, fräs och pust. Än mer intressant blev övningen när en hjälm tappades i vattnet, den sjönk snabbt och vi fick simma runt i kalla vattnet i ett försök att hitta den, utan framgång, det blev dagens offer till Taniwha!
Efter nästan sex timmar återser vi dagsljus, då återstår bara en tjugominuters promenad genom fårhagarna, ännu i våtdräkt och tjippande stövlar, sen belönas vi med varma duschar och efterlängtad BBQ middag. Vilken makalös dag!
Redo för grottutforskning:
Firar oss ner:
Små söta ålar bor i grottor:
Häftiga grottformationer:
På väg genom ett vattenfall:
2 kommentarer:
ihhhh! det låter tufft och spännande!
Var det ingen som nästan bangade?
ja jisses! om NI två tyckte det var småläbbigt och krävande, vad skulle jag då inte tyckt...!? storartat!
Skicka en kommentar