Noosa Halvmaraton, kajak och berg

Med swimrunträning och tävlingen överstökad började vår halvmaratonträning inför resan till Australien med springgruppen, aka Bodywise. Denna fem-dagars tur bokade vi någon gång i oktober förra året så det har känts avlägset. Men tiden går ju. Till slut var vi drygt 20 pers som samlades för att sporta och umgås i Noosa. Där har vi varit en gång förut.

Torsdag kväll 24/5. Flyg till Brisbane, ca 3,5tim, ursprungligen hade vi bokat ett eftermiddagsflyg vilket Air NZ senare ställde in och flyttade oss till sista flyget, som dessutom blev försenat, så vi landade inte i Brisbane förrän närmare midnatt australisk tid, så trött! Jag hade bokat Ibis flygplatshotell så det tog inte många minuter innan vi kom dit och sov gott

Fredag 25/5. Vi hämtade ut vår hyrbil och blev uppgraderade till någon stor 4WD SUV. Sen vi var här senast har ett nytt IKEA varuhus öppnats norr om Brisbane! Som låg precis längs vår färdväg! Dit åkte vi och hängde på låset när de öppnade kl 9 för att äta frukost för AU$4, kan inte bli mer prisvärt! Sen lullade vi omkring ett par timmar, prisade svensk praktisk design, drömde om att inreda ett nytt hem igen, provsatt alla fåtöljer och drog i alla kökslådor, så som man gör på IKEA! Köpte dessutom en massa billiga udda saker, typ disk- och toaborstar, ljus, choklad och knäckebröd, haha, enkelt att packa. Efter fika, kanelbulle och räkmacka gick färden vidare norrut.

Den här delen av Queensland kallas för Sunshine Coast, vilket säger varför folk främst kommer hit, beach, beach och mer beach - längs hela kusten, flera av dem kollade vi in förra gången. Men vänder man blicken inåt land finns coola sockertoppsberg, vilka förtjänar lite utforskning. De sticker de rakt upp ur det i övrigt platta landskapet. Så istället för att tugga motorväg åkte vi småvägar inåt land genom området kring Glass House Mountains, vilka fick sina namn av kapten Cook som seglade förbi här år 1770.  Han tyckte de konstiga bergsformationerna liknade engelska "glasshyttor". De är rester av 25miljoner år gamla vulkaner, närmare bestämt lavaproppar som bildats i vulkankratern efter sista utbrotten. Vi åkte upp till en lättillgänglig utkikspunkt för att få en överblick, gick en kort promenad och besökte turistinformationen för att veta vilka man kan bestiga.

På fredagseftermiddagen rullade vi in i Noosa och checkade in på Seahaven lägenhetshotell där de flesta av oss bodde. På Hastings St, mitt i smeten; affärer, caféer och restauranger på ena sidan hotellet, pooler och lång sandstrand på den andra. Vår studio var trevlig, dock noll utsikt och ganska mörk. Noosa är ju längre norrut så förväntningen var att det skulle vara varmt och skönt där, något som inte riktigt infriades... OK, visst, lite varmare än Auckland, men regnigt och övervägande mulet de dagar vi var där. Startplatsen där vi hämtade ut våra nummerlappar låg bara några hundra meter från hotellet, skönt! Kul att få träffa löparkompisen Craig igen som numer bor i Melbourne. Med kroppen på NZ-tid blev det pizza och elektrolyter på rummet, tidig sänggång och nervös förväntan om vad morgondagen skulle leverera.

Seahaven Resort

Noosa Main Beach framför Seahaven

Lördag 26/5. Väckning kl 04.00, becksvart ute, regnet öste ner och hade så gjort heeeeela natten. Funderade på om floden svämmat över alla sina breddar, broarna spolats bort och vi skulle få simma över? Starten gick 06.30, då hade regnet slutat(!) så vi kunde samlas för peptalk, pre-foton, uppvärmning, samt konstatera att vägar och broar fanns kvar... 

Mats o Gayle har målet i sikte!

Vädret för loppet var tämligen perfekt för oss kiwis, lite svalt och hög luftfuktighet, mycket likt det vi tränat i! Tur att solen bara glimtade till, då blev det betydligt varmare direkt. Banan var ganska händelselös, två vägbanor med gräs i mitten, i princip helt platt, ett par broar över floden, 5km ut till en vändpunkt och sen tillbaka på samma väg, men å andra sidan blir det kul för åskådare som får se oss många gånger, och att ha hejande folk längs banan är kul för oss också. Sen var det motiverande att möta och heja på de andra i gänget som kämpade både framför och bakom en. Två varv för halvmaraton, vilket de flesta av oss gjorde. Första varvet sprang jag tillsammans med kompisen Amanda så vi hjälptes åt med farthållning, mycket enkelt att dras med i flockens raska tempo i början och man får betala dyrt på slutet. Mats sprang tillsammans med coach Gayle och höll ett lite högre tempo. Amanda släppte mig efter ett varv så jag fick hålla tempo blev ett varv ensam. Men för första gången på en halvmaraton kände jag mig fräsch och hade inga problem att hålla jämnt tempo. OK, inga förväntningar om att slå personbästa, men det kanske jag borde ha haft!?! 

Våra tider. Susanna 1.51.12 och Mats 1.49.02, han lyckades springa ifrån Gayle på sista km. Vi är nöjda! Hursomhelst misstänker vi alla att banan var ca 200m för lång, för medeltempot stämmer inte riktigt överens med sluttiden... men vem bryr sig? Lika för alla.

Delar av Bodywise

Efter loppet samlades gruppen och inväntade allas målgångar, Carol kom 2:a i sin åldersgrupp (65-69), Craig sprang tre varv (31,6km) på lätta steg, kom 3:a i sin åldersgrupp (50-54) och fick medaljer! Grattis! Resten av dagen blev lugn, stretching, stor brunch, vi fikade med Mats förre chef Mike som har pensionerat sig och köpt hus i Noosa. Inte helt fel. För min del var det inte tillräckligt varmt att hänga på stranden, så jag vilade mig i form för kvällens gemensamma middag. Kl 15 öppnade "BYO bar" (Bring Your Own) i tjejgängets stora lägenhet med rejäl balkong mot havet. Superfint. Härligt att ha tid att umgås med dessa sköningar, inte bara ses sömndruckna på löpträning kl 6-7 mörka morgnar. Det var Melanies födelsedag, så hon firades med tårta och champagne. Tidig middag på surfklubben där det var galet mycket folk, men tack o lov hade de superfart i köket så vi fick mat snabbt! Tidigt i säng, med öronproppar, bor man mitt i smeten får man nog tåla att vissa partajar på lördagkvällen! 

Söndag 27/5. Ingen rast, ingen sovmorgon, vi hade bokat med Elaine och Andrew att paddla kajak i ett floddelta som kallas Noosa Everglades en bit norrut. Som tur var inget regn, däremot hård vind... start kl 8.30, första timmen paddlade vi över en stor sjö, hyfsat jobbigt med vind och vågor snett bakifrån, så vi bävade för returpaddlingen. Hursomhelst kom vi in i deltat med tät skog på båda sidor, skyddat och lugnt, rofyllt gled vi fram, men de mest spännande djur vi såg var pelikaner, förutom betande kängurus längs bilvägen dit. Och mycket riktigt var returen över sjön hyfsat jobbig, vinden i näsan, motsjö som sköljde över kajakerna. Bara att bita ihop och paddla. Träningsvärk i både ben och armar nu. (Foton - Elaine Dillon)

Några åkte hem på söndagen, men vi andra samlades i BYO bar igen och gick sen på finmiddag tillsammans på Bistro C, jättegod mat. Härligt att ha gångavstånd till allt! 

Måndag 28/5. Det var dags att packa ihop och ta avsked, de flesta åkte hem, men Mats och jag åkte tillbaka till Glass House Mountains för att vandra upp på den högsta av dessa sockertoppar, Mt Beerwah, 552m, och tillbringa en natt på en B&B farmstay i närheten. Regnet strilade när vi åkte dit, men kors i taket, det var torrt och uppehåll kring berget! Inte direkt en vandring, utan mer en klättring upp på kala berg, vertikalt på vissa ställen, mycket kravlande med händer, fötter och hasa på rumpan. Inget för höjdrädda, men efter ca en timme var vi på toppen och belönades med lunchmacka, IKEAgodis och formidabel 360 utsikt. Vi hade berget för oss själva förutom att vi mötte några människor på vägen upp. Kom till vårt Blackwattle Farm tidig eftermiddag, en vacker border collie välkomnade oss, hon visade sig vara grannens hund som gillade att hänga där. Vi fick ett trevligt rum, med utsikt över berget vi nyss var uppe på, eget badrum och allrum. Men då började regnet igen, så vi höll oss inomhus istället för att hälsa på gårdens djur. På kvällen åkte vi till orten Beerwah och åt en rejäl pubmiddag. 

Utsikt från Mt Beerwah

Första bergväggen att kravla upp

Blackwattle B&B. Mt Beerwah till vänster i bild

Tisdag 29/5. På morgonen stack vi ut och joggade en sväng i området, mötte inga spännande australiska djur. Efter god frukost och konversation med våra värdar gick färden vidare till Brisbane, Mats åkte till "sitt" kontor och jag blev avsläppt i city för att träffa Liz och Anna som bott en natt på hotell och hade en shoppingdag. Vi hyrde citycyklar och cyklade iväg längs floden, stannade på Powerhouse för lunch och sen cyklade tillbaka till city igen, en trevlig utflykt med regnet hängande över oss. 

Taxi-Mats hämtade upp oss, till flygplatsen, Liz och Anna tog med oss in i Air NZs lounge där vi åt och drack gott innan avfärd med sista planet för dagen. Landade i Auckland runt midnatt och naturligtvis var Mats väska den allra sista som kom av bandet.... Och min resväska som följt mig i 30år gick sönder när vi lyfte in den i bilen. Zzzzzz...

Swimrun i Bay of Islands

Söndag 15 april, 2018:

Väckning 04.30 i en lägenhet i Paihia. En becksvart morgon, men det var dags att gå upp och äta ordentlig frukost, energi som skulle behövas idag då vi skulle ta oss an en rejäl utmaning. Mats åt ett par kokta ägg och jag yoghurt, müsli och toast med jordnötssmör. Sen skulle kroppen preppas med värmande liniment, anti-skavsårssalva och solskyddsspray. Påklädning av "swimrununiformen"; merinounderkläder inkl långärmad underställströja, våtdräkt, vadskydd i neopren, merinostrumpor, Icebugskor, Polarklocka, simdolme, handpaddlar, simmössa och simglasögon. Innanför våtdräkten knölades en mjuk vattenflaska, några portionspåsar med energigel och jordnötssmör, och i en pytteliten utsidesficka valde jag att ta med läppcerat och någon mer energigel. Pust, ingen återvändo nu, vid 06.15 skönjdes en ljusning över havet i öster, solen är på väg upp! Lite småkyligt ute, men en alldeles lugn och stilla morgon, knappt en krusning på Stilla Havet, såg ut som våra böner hade blivit bönhörda, förhållandena kan bli perfekta! Vi gick ca en kilometer till Waitangi där de andra 120+ lagen också samlades, en del tillsammans med sina entusiastiska supporters, just såna hade vi inga, men vi träffade flera som vi kände och lärt känna under swimrunträningspassen i Auckland... Så många nervösa människor! 

Startskottet ljöd 07.00, samtidigt som första solstrålarna masade sig upp över horisonten. I väl samlad flock joggade ca 250 pers i "swimrununiform" lugnt iväg över gräset, ca 500m till en båtramp där vi sprang ner i vattnet för dagens första simning. Ni som har varit med i en triathlontävling vet hur detta är, alla i vattnet på en gång, fäktar och sparkar för att komma framåt och inte bli översimmad, gäller att hålla sig lugn, vara tuff, simma på, och försvara sin plats i vattnet, men lägg därtill att i swimrun har alla skor på fötterna, paddlar på händerna och en del par har en lina mellan sig... Stökigt deluxe! Men vi klarade att inte bli sparkade, slagna i huvudet eller insnärjda i någons lina. (Varför någon överhuvudtaget använde lina på denna korta simning?!?) Det var i princip omöjligt att hålla koll på varandra, jag fick bara lita på att Mats simmade någonstans i närheten, åt samma håll som alla vi andra, och det gjorde han! 400m senare tog vi oss tillsammans upp på andra sidan viken på en sandstrand som vi skulle springa på i 2km till nästa simning. Inte bara sandstrand utan även runt några klippor och en del längs vägen i Pahia - där det stod förvånansvärt många människor i ottan och hejade på oss dårar i våtdräkt och joggingskor...

Simning nr 2, ca 300m, gick från stranden, österut till en liten klippö, Motuarahi, rakt mot morgonsolen, jag såg bara en stor mörk klippa, att funktionärerna pekade ut en båt i vattnet och en flagga på stranden fick vi bara lita på att det stämde. Bara att följa strömmen av simmare, fortfarande var vi många människor i vattnet samtidigt, både Mats och jag lyckades simma in i någons lina (grrr...). Precis nära ön såg man en flagga och vi kravlade oss upp på en grusig strand. En kort liten jogg runt klippan, 200m och sen i vattnet igen för simning nr 3; 700m för att korsa viken/hamninloppet till Opua. Återigen var det helt omöjligt att ta sikte på något annat än den mörka konturen av nästa klippö. Nu hade fältet glesats ut och lagen simmade lite här och där så det var svårt att följa någon. Mats och jag höll bra koll på varandra, vi visste var vi var på väg eftersom vi var här och tränade och simmade dessa sträckor för en månad sedan. Här i inloppet kan tidvattenströmmen vara ganska stark och dra iväg en, men idag kändes det helt OK. Vi kravlade oss upp på klipporna på lilla ön Toretore där vi klipphoppade oss runt till andra sidan ön. När vi var här och tränade klättrade vi istället upp på toppen där det finns en stig, men eftersom ingen annan gjorde det idag följde vi bara den klippiga strandlinjen. Det var lite dumt för det var en kortare väg att ta sig upp och över ön...

På östsidan av Toretore var det grusig sand, och tidvattnet tillät att vi istället för simning nr 4 kunde jogg/vada på en grund sandbank till fastlandet, Te Wahapu, där vi hade 300m att springa på land till nästa simning, nr 5: 500m, över en vik med en massa ankrade båtar, till en liten ministrand, Omata Beach. Nu simmade vi söderut, så vi slapp solen i ögonen och vi kunde faktiskt se vart vi skulle! Från Omata Beach började dagens längsta löpning, 11,7km, med avbrott för två vätske/matstationer. Nu började solen värma upp ordentligt, många strippade av sig våtdräkten på överkroppen. Inte Mats och jag, efter alla simningar var vi ganska nerkylda och valde att bara dra ner dragkedjan, ta av simmössa och glasögon och jogga iväg. Nåja, jogga om/när terrängen tillät vill säga... från stranden zickzackade stigen spikrakt upp på berget, pust. Men snart dök första vätskestationen upp, vackert belägen bland vinrankorna på Omata Estate, här fyllde vi på energigel och vatten, och sen jogga vidare, upp- och nerför, inte mycket platt mark, längs grusvägar, knöliga smala skogsstigar och på träbryggor över vass och mangroveträsk. Otroligt vacker och varierande natur. 

Vi joggade på strandgatan i den lilla vackra byn Russell, en gång i tiden benämnd "the Hellhole of the South Pacific" pga den kriminalitet och laglöshet som rådde här under 1800-talet. (Värt ett eget blogginlägg...) Nu ligger vackra gamla trähus fridfullt vid den glittrande viken, och där fanns även vår andra mat/vätskekontroll - utanför anrika krogen och hotellet The Duke of Marlborough, innehavare av NZs äldsta alkoholtillstånd, anno 1827. Här serverades bl.a. frukter samt kall kokt potatis med grovsalt, mums! Massor av energi, vitaminer och mineraler! (Jag hörde efteråt att några lag även passade på att ta en öl på krogen...) Efter energipåfyllning joggade vi vidare ut ur Russell, korsade halvön, förbi ett par fina stränder (inkl en nudiststrand) som vetter mot öst, i.e. mot öarna i Bay of Islands skärgård i det stora Stilla Havet. Nu var det riktigt svettigt att springa i våtdräkt... men till vår totala glädje låg havet härute glittrande spegelblankt, otroligt vackert. Här väntade nämligen det som hade oroat oss mest i uppladdningen till detta event... simning nr 6, den längsta, 3100m, vårt scenario var en riktigt tuff simning, rejält med vågor (helt normalt härute), som vi eventuellt inte skulle klara av. Nu kände vi istället evig tacksamhet för vår otroliga tur: sol, inga vågor, ingen vind utan "bara" en lång havssimning ut till ön Motuarohia (aka Roberton). 

Havssimning är inte vår styrka så vi var jätteglada att klara av sträckan på ca 1t 15m, dock rejält nedkylda efter så lång tid i ca +20C vatten. Vi visste när vi hade nått mittpunkten för i en ankrad båt satt där ett äldre par, funktionärer som vi hade träffat och pratat med dagen innan. Vi hejade och vinkade glatt när vi simmade förbi, inget utrymme för längre konversation direkt... men kul att de också fick en fin dag för att sitta stilla i en båt ute på havet. När vi började närma oss stranden på Motuarohia kändes det som att simma i motström, armarna gick runt runt, men land närmade sig alltför sakta! Pust, kallare och kallare blev vi. Men äntligen! Snacka om att kravla sig upp på en strand! Så kall. Så trött. Solen hade då gått i moln, men där stod funktionärer och bjöd på hett pepparmintste, himmel så gott! Och värmande! Dessutom mulade vi i oss vad vi orkade av energigel, jordnötssmör och energikakor. 

Samtidigt som oss ur vattnet kom kompislaget med Janine och Bill, som vi nu fortsatte tillsammans med. Från stranden skulle vi ta oss 1,3km över ön, och stigen gick rakt upp och över ett berg, mycket effektivt för att få upp värmen, sen var det dags att ta sig an simning nr 7, 1600m till ön Moturua! Här var det lite klurigt att ta sig i vattnet, en klippig liten vik där vi fick tajma vågor som for ut och in. Jomenvisst, här på andra sidan Motuarohia var det inget platt, fint vatten längre, nu var solen bakom moln och vindar dragit in och rört upp havet. Den här simningen blev alltså mycket tuffare och mindre rolig med vågor från sidan som kastade en upp och ner. Kändes som att det blev någon slags vindtunnel mellan öarna. Vågor gör att det blir ganska svårt att hålla siktet rakt, men vi lyckades hålla oss i närheten av varandra på en ganska rak kurs mot en strand där vi till slut fick syn på en markörflagga som fladdrade frenetiskt i den nu hårda vinden. Ingen tid för eftertänksamhet, vi skulle korsa ön Moturua, 2,4 km, varav sista biten över skrovliga vassa vulkaniska klippor. Tackolov för Icebugs swimrun skor med sulor som greppar sanslöst bra på tuffa hala underlag. 

Klippor på Motukiekie

Simning nr 8, 500m över till pytteön Motukiekie, såg riktigt kort ut, vinden hade lagt sig, sundet låg platt och fint med kristallklart vatten, man såg flaggan på stranden dit vi skulle klart och tydligt. Mats kommenterade att man kanske inte ens behöver ta på simglasögon... haha, well, så enkelt var det inte. Vi var nog ganska trötta vid det här laget, målgången inom räckhåll, så denna jämförelsevis korta simning kändes mentalt alldeles för lång, axlarna började värka så jag aktade mig för att ta i allt för mycket och dra sönder något ligament. Det var 1km "löpning" att ta sig runt Motukiekie, men de hade lagt banan längs lodräta klippor som stupade ner i havet, ibland fick man klättra upp ganska högt över vattnet för att ta sig fram. Funktionärernas instruktion var "om ni ramlar i och simmar blir ni diskade". Hehe, vid det här laget var vi så fokuserade på att ta oss i mål så vi tänkte nog inte på hur besvärligt det egentligen var att ta sig fram! Jag fick ett litet skrapsår på knät, men varken Mats eller jag är höjdrädda och vi gillar att hoppa runt på klippor, men på fotona ser detta dramatiskt ut! Jag pratade bl.a. med en tjej efter loppet som berättade att hon fick total panik där, jätterädd, kunde varken ta sig fram eller tillbaka, och ville bara bryta. Tur att hennes lagkompis lyckades få henne att lugna sig!

Sista löpsträckan börjar här!

Jättefina stigar på Urupukapuka

Till slut hade vi i alla fall klippskuttat oss fram till dagens sista simning, nr 9: 1,1km över sundet till målön Urupukapuka. Trots värkande axlar och saltvattenskadade läppar och mun kom en superskön känsla; Yipppeeee, nu SKA vi ta oss i mål! Hopp i vattnet och simma på! Efter en knapp halvtimme kravlade vi upp på Akeake stranden, fyllde på med energidryck, sen hade vi bara 4,3km att "springa" till målgången. Janine och Bill, som vi hängt ihop med tills nu, lyckades vi lägga några minuter bakom oss. Ön Urupukapuka är Bay of Islands motsvarighet till Utö, utanför den, österut ligger närmaste landmassa 900mil bort, Sydamerika! En riktigt kuperad ö (som det mesta i NZ), och naturligtvis tog vår bana in de högsta punkterna, vi joggade längs lodräta raviner där vågorna slog in ett hundratal meter nedanför oss. Såååå dramatiskt vackert!! 

Chile nästa!

Vårt spår

Totalt hade vi nu 33km, 8km sim + 25km löp bakom oss. En fantastisk känsla att springa in i mål som 82a lag av totalt 122 på 7 tim, 54min - men vem räknar? Innan loppet hade jag gissat att vi skulle nog behöva runt 8 tim på oss, och det stämde ju...  
Länk till FB bilder
Länk till info om Breca Bay of Islands Swimrun

Lyckliga i mål!

God Jul & Gott Nytt 2017

Ännu ett år har passerat, ett nytt ligger framför oss. Och här i NZ ligger förhoppningsvis en lång skön sommar framför oss också. Fast fru Lewis har visst sett till att hon kommer att ha en jämförelsevis hektisk sommar!

Närmast över juldagarna ska vi bara ta det lugnt, på juldagen är planen att åka till Gayle och James hus vid beachen i Onemana, vandra upp något berg däromkring på annandagen, och sen åka hem 27/12.

Nästa onsdag 28/12 landar 17 svenskar av äldre modell som jag ska leda runt i landet och lära dem allt jag kan om NZ, i 17 dagar, fram till 13/1. Schemat är ambitiöst; vi åker först norröver och blir av med jetlag i Bay of Islands, där vi också firar nyår (Mats får också fira med oss!), sen vänder vi söderut, bor på bondgård i Matamata, besöker Hobbiton, umgås en dag med maorier "out in the sticks", kollar kiwifåglar, åker tåg till Wellington, färja till sydön, besöker nationalparken Abel Tasman, glaciärerna i Franz Josef, fjordar och berg i nationalparken Fiordland innan vi flyger tillbaka till Auckland och äter en god avskedsmiddag innan det är dags att ta farväl! Det har varit ganska mycket för mig att förbereda eftersom det är en privat grupp, och deras schema är inte planerat ner på minutnivå, det finns fortfarande en del lösa trådar. De vill gärna kunna känna sig lite öppna för spontana idéer, yeah right.

28/12 landar också systerdotter Julia som ska besöka oss, jag hinner väl möjligen säga hej och hejdå till henne, vi ses igen när hennes mamma, Muriel, landar hos oss 14/1. Muriel och Julia får dock roa sig själva en vecka eller två eftersom på min födelsedag 17/1 flyger jag ner till Christchurch för nästa guideuppdrag. 

Innan jag möter min grupp sammanstrålar jag med Cicki som ska landa i Christchurch samma dag! Vilken födelsedagspresent! :-D Cicki och jag ska roa oss där en dag, och vid midnatt samma dag plockar jag upp min nya grupp på flygplatsen. 32 svenskar som ska resa i NZ under sex dagar och primärt besöka ett antal vingårdar på norra sydön och södra nordön. Vår bussfärd går från Christchurch till Wellington med stopp i Nelson och Blenheim. Vi ska också hinna ut i Abel Tasman en sväng. 

Den 23/1 vinkar jag av grupp nummer 2 i Wellington, och då har Cicki och jag ett par dagar att göra den stan innan vi flyger upp till Auckland tillsammans och fortsätter turistandet. Hon flyger hem till Sverige igen 30/1. Därefter ska jag ägna tid åt Muriel och Julia, vi har bl.a. bokat en vecka på sydön för några dagars vandring längs kusten utanför Christchurch, ska bli härligt, annars är planen öppen. Muriel flyger hem 20/2, och Julia ska resa runt i NZ själv till i mitten av mars.

Möjligen kommer jag också att få resa en vecka med en eller två amerikanska turistgrupper i slutet av februari / början av mars, så det kan bli en fullmatad sommar för en normalt dagdrivande hemmafru! Mats och Jackson får helt enkelt ta hand om varandra och kramas mycket i sommar... jag kommer att sakna dem mycket.

För övrigt bor vi nu i ett hus med gråsvart tak istället för tegelorange. Det tog sin lilla tid, många hantverkarvändor senare, men blev snyggt. Uppkoppling till fiber har vi dock ännu inte lyckats få, trots besök efter besök av diverse telenissar, vi hoppas på nästa år...

Dagens visdomsord - Everything has cracks, that's how the light comes in...

Geyser till Vulkan - Tarawera skog&bergsmaraton

OK, i lördags morse (12/11) var det dags. Tillsammans med drygt 400 pers tog vi oss an den klassiska 42,2 km maratonsträckan genom skog, över berg. Startfältet rymde allt från snabblöpare till promenadgångare. Vi var väl någonstans däremellan. Olika löpsträckor erbjöds, antingen kortare; 16km, 23km, eller längre; 50km - det största startfältet, nästan 700 löpare.

I väntan på start

Starten från andra hållet, bredvid Pohutu geyser

Fredag em checkade vi in på ett motel några hundra meter från startområdet Te Puia, en av Rotoruas många termiska parker. Där kokar marken, svavelångor med doft av ruttna ägg, geysrar sprutar stokastiskt och mörkgrå lera bubblar oavbrutet. Man vill verkligen inte kliva utanför de uppmärkta stigarna såvida man inte vill bli brännskadad eller pocherad. Vår start gick precis bredvid en av landets de mest kända geysrar, Pohutu. Vattenplymen varierar, den kommer och går under dagen och sprutar som högst ca 30m rakt upp i luften, en höjd som den var nära precis när vårt startskott gick kl 07.30. Maorisk sång och bön (karakia) föregick startsignalen för att önska oss lycka på vägen.

Lycka till och ha kul..!

Mitt långa spår

Tur med vädret hade vi inte! Regn piskade Rotorua hela natten innan start, och fortsatte av och till under hela dagen. Lerigt - ja! Risk för solbränna eller värmeslag - nej! Det mesta av loppet gick på hyfsat välformade stigar, mindre grusvägar samt ett par km ute på allmän väg. Men ibland hade de skojat till det och huggit en "stig" rakt ut i skogen, gärna svinbrant upp eller nerför, över stockar och sten. Lägg till lera och trötta ben så förstår man att många kasade på rumpan nerför eller kravlade upp, speciellt dem som hade vanliga joggingskor... Bra trailskor är ett måste, vi har svenska Icebugs (otroligt bra grepp) som reserv New Balance (jag) och Mizuno (Mats).  Min generella strategi för loppet var att försöka hålla min puls så jämn som möjligt på en nivå som kändes hållbar i många timmar, så det blev vandring uppför, jogga på platt och nerför där det gick. De sista kilometrarna tog oss dock upp över en av sträckans högsta toppar, inte schysst...

Mats trippar över en å

Genom redwoodskog

Regnskog - med sina hundratals nyanser av grönt, ett myller av små och stora ormbunkar, träd, slingerväxter och mossa - är faktiskt vackrast i just regn, även den majestätiska redwoodskogen vi också sprang igenom var magisk i mystiskt regndis. Det dånande vattenfall vi såg både upp och nerifrån var naturligtvis imponerande också. Däremot kan man ju säga att vyerna från höjderna var rätt gråmulna... i den mån man gav sig tid att titta! Alla respektingivande uppförsbackar var inte så farliga när man väl var ute på banan, 1500 höjdmeter stod det i infomaterialet, men min höjdmätare visade ca 1200m vilket var nog mer sanning. 

Vyer över skog, berg och sjö

Vätske/matstationerna var världsklass; flera sorters läsk, sportdryck, massor av godis, frukter (jordgubbar!), chips, smörgåsar, paj, jordnötsenergibollar (mums!), samt vid 27km serverades varmt te och scones med sylt och grädde (dubbelmums!) och vid 34km erbjöds massor av pizza. Kan lugnt säga att stoppen vid vätskedepåerna tog längre tid än planerat när man stod och botaniserade bland godsakerna. Dessutom hade de glada volontärerna som bemannade stationerna klätt ut sig i olika teman, t.ex. zombie-land eller söderhavsparadis. Hur kul som helst.

Varmt te och scones med sylt och grädde, så gott!

Pizzor en masse i skogen!

Efter 27km var jag rätt genomblöt, så jag tog ut min bag där jag packat ny tröja, strumpor och reservskorna, kan säga att även om kalla fingrar knappt ville lyda så det var väldigt skönt att byta om till torra strumpor och skor! Fötterna blev varma direkt, även om det inte varade så länge eftersom man ju skulle springa 15km till i blötan. Jag struntade dock i att byta tröja, min långärmade Icebreaker merino var förvisso blöt, men värmer ändå.

Mats fick ont i fot och knä vid 22km, och sprang i princip inte en meter efter det, inte så konstigt att kroppen sätter stopp eftersom han faktiskt tränat ännu mindre än jag. Däremot kan han uppenbarligen gå fort, speciellt i uppförsbackar, så jag lyckades ändå inte komma ifatt honom...

För skönast var ju att springa i mååååål, jag efter 6tim 51m och Mats på 6.44. Vinnande man hade 3.54 och snabbaste dam 4.40. Våra tider räckte till platser på den övre halvan av startfältet, och jag kom bland top 25% av damerna... bara en sån sak. Vem bryr sig om tider?!? Hahaha. Sista kvinna i mål höll på i över 13(!) timmar... DET är en bedrift!

Mats in action i början, när han fortfarande sprang

Mats på väg in till mål

Mats över måååållinjen!

Jag på marsch i redwoodskogen

Jag på väg mot mååååål!

När man korsade mållinjen så fick alla kramar av tävlingsledningen, fina medaljer i trä och hur mycket öl som helst. Gott, men att köpa varm mat och varmt kaffe lockade lite mer.

  

Stor kram av tävlingschefen

Vulkanen Mount Taraweras senaste utbrott 1886 är en av NZs största vulkanutbrott, ca 120 pers dog, byar begravdes i aska och bl.a. fick sjön Tarawera sin nuvarande form. Tävlingens målområde låg längs Lake Taraweras strand där det rinner en naturligt kokhet (aj!) källa ut i sjön. En del passade på att sitta där och dricka öl efteråt, men jag måste säga att efter målgång kände jag mig snabbt trött och kall, så ett raskt ombyte till torra kläder och riktig mat stod högst på önskelistan. Gråmulna skyar och regnstänk lockade mig inte till ett dopp, tyvärr. Målområdet låg i väglöst land, så vi fick vänta en stund på att komma ombord på båtar som skyttlade oss tillbaka till civilisation, därefter buss in till Rotorua. 

Fotbad i Lake Tarawera

Åter på motellrummet väntade en låååång varm dusch, stretching, öl och chips, och kvällen firade vi på finkrog, och åt mycket gott, Bistro 1284, en restaurang som kaptenen på vår båt över sjön hade rekommenderat. Det var tillräckligt med aktivitet för en dag!